Skip to content


Science centers i Sverige

I Sverige finns det ca 20 scince centers.

Science centers eller vetenskapscentrum är utställningar eller experimentverkstäder där besökarna, ofta genom praktiska demonstrationer och experiment ska ge människor kontakt med och en erfarenhet av naturvetenskap och teknik med syfte att uppmuntra människors upptäckarglädje och vetenskapliga nyfikenhet.

Ofta är aktiviteterna roliga för alla åldrar och det brukar finnas speciellt mycket för barnen att upptäcka, lära och roa sig med.

Genom föreningen svenska  science centers kan man läsa mer och länkas vidare till de olika scince centers i Sverige, och även länkar till liknande intresseorganisationer i världen.

 

Posted in Vetenskap, allmänt.


Hormesis – Nyttan av låga doser av giftiga ämnen

Vi har ju lärt oss att undvika ämnen som är giftiga. Men det finns ett fenomen som kallas hormesis. Låga doser av kemiska gifter kan i vissa fall ge en postiv biologisk reaktion och vara nyttigt för individen. Medan samma ämne är livshotande, i högre doser.

Fenomenet kallas Hormesis och är känt sedan länge, men mycket kunskap saknas inom området.

Det var  en tysk farmakolog, Hugo Schulz, som först beskrev fenomenet år 1887.  Han fann att ett desinfektionsmedel som i stora doser dödar jästceller, faktiskt stimulerade jästtillväxten när det gavs i små doser. Antagligen är fenomenet känt även sedan tidigare inom traditionell medicin. Kanske härrör talesättet ”Vad inte förstör mig gör mig starkare” som myntades av Friedrich Nietzsche härifrån.

Mekanismen för hormesis verkar vara överkompensation för att återupprätta homeostas och för att anpassa sig till en utmanande miljö.
Man kan dra paralleller till hård fysisk träning. Träningen gör dig inte direkt dig starkare – det faktiskt försvagar kroppen på kort sikt och friger en kaskad av destruktiva molekyler ( fria radikaler ) som kan skada vävnader. En studie från 2005 av ungerska forskare har föreslagit att den biologiska mekanismen i kroppen är att kroppen reagerar på denna situation genom att producera mer antioxidanter, initiera DNA-reparation, bygga upp muskelmassan och allmänt bromsa åldrandeprocessen. Resultatet under de närmaste timmarna eller dagarna är starkare muskler och en friskare kropp.

Växter innehåller också ofta giftiga ämnen för att kunna försvara sig mot angripare. Fytokemikalier – de föreningar som ger frukt och grönsaker deras ljusa färger – är t.ex. giftiga kemikalier som växter har utvecklat som ett försvar mot svamp och skadedjur. Dessa är sannolikt milt giftiga för människor också , men i de låga koncentrationer som finns i vanliga livsmedel får de istället en  stimulerande effekt och resultatet kan ofta ge en lägre risk att drabbas av cancer , hjärt-kärlsjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar. Kanske har effekten uppkommit för att ta död på växtens verkliga fiender, men gynna dem som kan hjälpa till att sprida växtens fröer.

Visserligen kan man säga att alla ämnen är giftiga i tillräckligt hög dos. Vatten är ju naturligtvis livsviktigt för oss, men man kan t.ex. dö om man dricker en för stor mängd vatten (flera liter) under en kort tidsperiod (någon timma).

När det gäller andra substanser så blir motsatsförhållandet tydligare.  Etylalkohol är verkligen ett toxin som orsakar vävnadsskada och celldöd vid höga doser. I lägre doser har det däremot setts kunna öka antioxidantaktivitet. Detta kan förklara varför många studier har funnit viss kardiovaskulär nytta med en måttlig alkohol.

Hormesis skulle också kunna hjälpa till att förklara varför människor som lever ansträngande liv med massor av måttliga fysiska utmaningar kan vara friskare och leva längre än de i mer bekväma livsförhållanden. En studie från år 2008 med titeln ”hormesis in Aging” från avdelningen för molekylär biologi vid Århus universitet i Danmark har föreslagit att ”enstaka eller mångfaldig exponering av låga doser av annars skadliga ämnen, såsom bestrålning, matbegränsning, värmestress, fria radikaler har en effekt som motverkar åldrande och förlänger livet.

För att kunna kontrollera processen för hormesis av kemiska ämnen behöver dock doserna vara mycket noggrant kontrollerade, ta hänsyn tilll blandningseffekter av toxiner etc, så det finns fortfarande en hel del som återstår att ta reda på.

Posted in Biologi.


Humanoider

Vi har tidigare skrivit om robotar.  Mer eller mindre människolika maskiner som kan utföra diverse sysslor.  I vissa fall vill man inte alls att en robot ska vara lik en mäniska men i andra fall är en robotavbildning av en mäniska, en s.k. humanoid eller hubot som de kallas i serien äkta människor. Allt beroende på vilken uppgift roboten ska ha.

Atlas
Våren 2013 gick det amerikanska företaget Boston Robotics ut att man på uppdrag av Pentagon utvecklat en robotsoldat, kallad Atlas. Atlas har en viss likhet med de krigarrobotar i holywoodfilmerna om Iron Man.

Robotdräkten Hal
En annan tillämpning är då tekniken blir en del av människan. Robotdräkten Hal, utvecklad av Cyberdyne är ett mäniskoliknande extraskelett som fungerar som ett yttre, exoskelett och kan fånga upp nervsignaler från bärarens hjärna.  Här är naturligtvis säkerheten prioriterad. Våren 2013 fick robotdräkten hal den första globala säkerhetscertifieringen för robotdräkter.  Användningsområdet är rörelsehindrade strokepatienter och andra rörelsehindrade då exoskelettet kan öka den handikappades lyftkraft med upp till fem gånger.
Robotdräkten Hal används redan på ett hundratal kliniker i Japan och har testats på Danderyds sjukhus.

Human Robot Interaction Conference
Japan är världsledande på människoliknande robotar och varje år hålls i Japan en konferens kallad HRI – Human Robot Interaction Conference.   Vad man ska kunna använda humanoider till är naturligtvis omdiskuterat. Många är naturligtvis kritiska till att man lägger hundratals miljarder på krigsrobotar och ett annat användningsområde som är omdebatterat är pornografin. Många är oroliga över hur vårt sätt att se på relationer, kärlek och sex kan komma att påverkas om man kan ha en relation med en hubot som man kan behandla hur som helst.

Nao
Mer konstruktiva användningsområden för humanoider är inom undervisning och vård. Det franska företaget Aldebaran Robotics har tillverkat den programeringsbara minihumanoiden Nao som både kan dansa, tala alla världens språk och förhöra läxor. Aldebaran har redan sålt tusentals Naorobotar till skolor och universitet, bland annat används en av dem för forskning på KTH.

Geminiod
Hiroshi Ishiguro är en av världens främste utvecklare av mäniskoliknande robotar. Hans första geminoid var en kopia av hans då fyraåriga dotter. År 2006 skapade han en dubbelgångare av sig själv, Geminoid HI-1 som även finns som uppgraderad version GeminoidHI-2. År 2009 presenterade han den kvinnliga Geminoid F. Hon var tänkt som sekreterare men fick istället jobb som skådespelare i pjäsen Sayonora. Efter ett samarbete med Hiroshi Ishiguro  presenterade den danske professorn Henrik Scharfe vid Ålborgs universitet sin egen dubbelgångare  Geminoid DK år 2011.

Hiroshi Ishiguro har även skapat en kopia av den 87-åriga historieberättaren Katsura Beicho.

Sunflower
Ett annat stort område är assitentrobotar och terapirobotar. Tanken är inte heller här att robotarna ska ersätta människor utan vara ett komplement. Här är inte bara uppgifterna som roboten kan utföra av vikt utan även att den kan verka social. Assistentroboten Sunflower vänder sig t.ex. mot användaren när denne talar med henne och nickar när den har förstått en instruktion.

Kaspar
En annan robot med mäniskoliknande egenskaper är Kaspar som kan vara ett stöd till barn med autism.  Roboten Kaspar har människolika drag och kan ge uttryck ett begränsat antal känslolägen.  På så sätt blir de mer förståeliga och mer förutsägbara än vad vi komplexa människor är.

Pleo
Men innan robotarna blir tillräckligt avancerade och komplexa kommer de främst att verka som intelligenta maskiner med en begränsad uppgift t.ex. robotgräsklippare eller som leksaker. Dinosaurieroboten Pleo är t.ex. en leksak som beter sig som en tänkt dinosaurieunge. Den visar att den tycker om att bli klappad och reagerar negativt om man slår den eller drar den i svansen.

Posted in Teknik, Uncategorized.


Självstyrande bilar

2005 presenterades den första självstyrande bilen och utvecklingen av självkörande bilar har gått långt. Redan idag finns det bilar som skulle kunna ta över helt vid körning i bilköer. Bilen kan följa bilen framför. Stanna, svänga öka farten, saktar in.

Du följer bilen framför så länge den inte byter fil. Rent juridiskt måste dock ett fordon på allmän väg ha en förare, så man bör fortfarande ha en hand på ratten, även om det är bilen som manövrerar.

Tekniken som utvecklas av volvo kallas ”adaptive cruise control with steer assist” men även andra biltillverkare har liknande tekniker. Tekniken är klar för marknaden och finns i nya XC90 tillsammans med ett antal andra säkerhetssystem som man nu visar upp.

däribland ”road edge and barrier detection with steer assist” som innbeär att bilen känner igen vägkanter och räcken och styr undan från dem.

Tekniken bakom är en kombination av datorprogram. en ljuskänslig kamera och en radar. Man kan säga att bilen har fått ögon.
Bilens datorer känner av vad föraren gör, och inte gör, och reagerar blixtsnabbt enligt inprogrammerade instruktioner:

”Om du upptäcker en människa framför bilen och föraren inte bromsar tillräckligt snabbt och hårt så fyll på med bromskraft.”

”Om du upptäcker att du är på väg att köra av vägen, styr mjukt tillbaka.  Men tvinga inte.”

”Om älg detekteras, bromsa maximalt.”

Naturligtvis omvandlat till passande programeringsspråk.

Och bilen får på så sätt en form av  sinnesorgan som känner av och reagerar på omgivningen snabbare och effektivare än vad vi människor kan göra.

– Normalt sett upptäcker man en älg om man kör 90 kilometer i timmen en halv sekund innan man kör på den. Bilen själv upptäcker en älg framför bilen 1,5 sekunder innan, och bromsar direkt.

Och med värmekameror är bilen inte beroende av att det är ljust utan den kan även upptäcka en människa eller en älg framför bilen i mörker.
Tekniken finns. Det är bara relationen prestanda/kostnad som avgör om det är värt att integrera i kommande bilar.

Det här går att bygga ut ytterligare t.ex. skulle bilen kunna börjar kommunicera med andra bilar, eller med trafiksignaler. Men det saknas fortfarande ett gemensamt språk.

Posted in Teknik.


30 år för en teknikrelaterad uppfinning att slå igenom på bred front

Douglas Engelbart  skapade den första prototypen för datormusen 1963. 1968 höll han en historisk presentation  där han presenterade sin uppfinning.
Trots en häpnadsväckande presentation det tog ändå närmare tre decennier för datormus att slå igenom.

Visserligen lanserade Apple en datormus 1984, men DOS,  som styrdes med textkommandon fortsatte att dominera, till dess att Microsoft utvecklade Windows  med ett mer grafiskt gränssnitt i början av 1990-talet.
Det var först då som datormusen fick sin stora spridning.

Och det finns många fler exempel där datorrelaterade uppfinningar gått från prototyp till en spridd kommersiell produkt på 30 år.

Arpanet, internets föregångare, lanserades 1969. Det tog ungefär 30 år innan en bredare krets hade tillgång till det vi idag kallar internet.

Nästan lika lång tid tog för pekdatorn. Den första pekskärmen visades upp 1984. Men först år 2007 fick pekgränssnittet en större spridning i samband med lanseringen av iPhone följt av Android 2008 och Ipad 2010.

SÅ vad har vi att vänta framöver. Den första självstyrande bilen skapades 2005 och teknikutvecklingen inom detta område har snabbt gått framåt.
så om självkörande bilar följer samma utveckling som exemplen ovan så kanske allmänheten åker runt i självkörande bilar omkring år 2020.

Posted in Teknik.


Prioner – infektiösa protein

Prioner är infektiösa protein. Prioner har visat sig orsaka nervsjukdomar hos såväl djur som människor. Hos människa kan prioner ge upphov till Creutzfeldt-Jacobs sjukdom och kuru, hos kor bovine spongieform encephalophaty (BSE) eller ”galna ko-sjukan och hos får scrapie.

Typsikt för dessa sjukdomar är att nervccellerna förtvinar och att det bildas små hål i hjärnan efter döda nervceller. Den sjuke drabbas av s.k. tvättsvamphjärna och förlorar kontrollen över sin egen kropp.

Bakgrund
Under början av 1980-talet lyckades Stanley Prusiner och hans kollegor i Kalifornien isolera ett protein från smittade djur, som visade sig förekomma i stor mängd hos samtliga sjuka individer. Man antog först att det smittsamma ämnet torde vara ett slags virus och att det protein man funnit antingen kunde vara en patogen produkt eller också att det utgjorde den smittsamma partikelns proteinhölje. Eftersom man inte hittat någon arvsmassa i smittoämnet, döpte man det smittsamma ämnet efter det enda som kunde påvisa dess närvaro, nämligen proteinet. Man kallade smittämnet för Proteinaceous infectious particles eller prioner. Det visade sig att man kunde framkalla sjukdom hos friska individer genom att injicera prioner från sjuka individer i deras hjärnvävnad.

Tidigare trodde man att alla smittbärande ämnen måste innehålla arvsmassa, eftersom de annars inte kan föröka sig i värdcellen. På grund av detta lade man ner stor möda på att finna den gömda arvsmassan i prionerna. Tills Stanley Prusiner kom med förslaget att det inte fanns någon arvsmassa i prionerna och att det var själva proteinet som på något märkligt sätt kunde föröka sig.

För att testa om den verksamma beståndsdelen i prionerna utgjordes av nukleinsyra eller av proteinet självt, genomförde man ett antal experiment. Dels behandlade man prioner med faktorer som bröt ner nukleinsyra; UV-ljus, nukleaser och zinkjoner. För att vinnlägga sig om att arvsmassan inte skyddades av ett proteinhölje tillförde man psoralens, vilket är en ämnestyp som tränger igenom proteinkapsiden hos de flesta virus. I samtliga fall där man förstörde all eventuell ingående arvsmassa, så förändrade det ändå inte prionernas smittsamhet. De var fortfarande sjukdomsframkalland, trots att deras eventuella DNA eller RNA måste ha förstörts.

När man däremot behandlade prionerna med ämnen som denaturerade prionproteinerna, som fenol och vissa proteaser, visade sig prionernas sjukdomsframkallande effekt upphöra. Allt detta visade på att prionerna faktiskt saknade arvsmassa, och att det var själva proteinet som utgjorde den smittsamma faktorn.

Prionernas uppbyggnad och mekanismer
En viktig ledtråd för förståelsen av hur prioner skulle kunna smitta var att man lyckades påvisa att prionprotein (Prp) också normalt förekommer i de flesta av människokroppens celler. Denna cellulära form av prionprotein (PrpC) har i stort sett samma aminosyrafrekvens som den sjukdomsframkallande prionproteinet (PrpSc). Den huvudsakliga skillnaden ligger i konformationen. Det normala proteinet består huvudsakligen av alfa-helix-regioner, medan den sjuka formen innehåller beta-strängar som formas till beta-flak.

Försöksdjur, som man tagit bort genen som kodar för prionproteinet på och som man sedan injicerat sjuka prioner i, smittas inte av sjukdomen. Av detta drog man slutsatsen att sjukliga prioner förökas genom att de får ett normalt, kroppseget protein att anta sjukdomsframkallande egenskaper. Dessa kan i sin tur påverka andra proteiner att bli sjuka

Sjukdomar orsakade av prioner verkar uppkomma på tre sätt; dels spontant, dels genom smitta och dels genom det genetiska arvet. Den ärftliga formen har visat sig bero på en punktmutation där ett enda baspar byts ut i genen som kodar för prionproteinet, vilket medför att en leucin byts ut mot en prolin i prionproteinet. Även andra mutationer är funna i familjer med ärvda prion-sjukdomar. Mutationen har visat sig ärvas genom dominant nedärvning.  Spontant insjuknande kan också förekomma genom att prionprotein spontant övergår i den sjuka formen.

Prionorsakade sjukdomar
Gemensamt för samtliga prionsjukdomar, hos både djur och människor, är att de attackerar hjärnvävnaden och stör funktionen hos det centrala nervsystemet. Inkubationstiden för sjukdomarna kan variera från några månader till flera decennier.

Hos djur är den vanligaste formen scrapie som man finner hos får och getter. De smittade djuren förlorar koordinationsförmågan och kan till slut inte stå. De kan även drabbas av en irriterande klåda som får dem att skrapa av sig pälsen – Därav namnet scrapie.

En annan djursjukdom – Bovine Spongieform Encephalopathy (BSE) -mer känd som galna ko-sjukan.  Sjukdomen upptäcktes hos brittiska kor 1986 och hade sitt ursprung i fodertillskott som framställts av nermalda fårkadaver. Du sjuka djuren får problem med koordinationen och djuren blir mycket oroliga.
Prionsjukdomar har även upptäckts bland mink, älg, hjort och kattdjur.

Hos människan är de mest kända prionsjukdomarna kuru och Creutzfeldt-Jakobs Disease (CJD). Kuru upptäcktes redan 1957 hos Forefolket på Papua Nya Guinea och karakteriserades av förlorad koordinationsförmåga med påföljande demens. Smittan uppkom med all sannolikhet genom den rituella kannibalism som Forefolket utövade – För att hedra de döda, åts deras hjärnor. Sedan man slutat att praktisera kannibalism har kuru försvunnit.

Till skillnad från kuru har man funnit fall av CJD över hela världen. Sjukdomen, som drabbar lika många män som kvinnor, märks ofta som demens följd av förlorad koordinationsförmåga. Ungefär en på miljonen drabbas, ofta i 60-årsåldern. 10-15% av fallen är ärvda och ytterligare ett fåtal fall kan kopplas till användning av kontaminerade operationsverktyg.

Andra prionsjukdomar som drabbar människor är Gerstmann-Sträussler-Scheinker Disease (GSSD) och Fatal Familial Insomnia där den sistnämnda skiljer sig lite från de övriga genom att yttra sig som sömnsvårigheter och störningar på det autonoma nervsystemet följt av sömnlöshet och demens.

Smitta
Prionsjukdomar verkar ha vissa artbarriärer, sjukdomen verkar inte kunna överföras mellan vissa arter. Dessa artbarriärer tycks bero på aminosyrasekvensen hos Prp-molekylen. Ju mer snarlik det inkommande prionet är prionproteinerna i värdens egna nervceller, ju större är risken för att värden ska utveckla prionsjukdom. Detta kan förklara smitt-överföringen mellan får och ko då deras Prp-gener endast skiljer sig åt på 7 positioner.  Mellan människa och ko skiljer sig däremot generna åt på 30 positioner.

Då man inte vet den exakta mekanismen för hur PrpSc orsakar degenerering av nervceller är det svårt att behandla sjukdomen. Vad man vet, så behövs PrpC för att sjukdomen ska utvecklas, och man har därför undersökt om det går att stoppa produktionen av PrpC. OM dett är möjligt utan bieffekter skulle det kunna vara en behandlingsform.

Det finns två sätt att stoppa Prp-produktionen. Ett är att hämma den DNA-sekvens som kodar för Prp. Detta görs genom att en syntetisk DNA-bit binder till dubbelhelixen och en trippelhelix bildas. DNA-fragmentet kan sätta sig på två olika sätt. Antingen genom att binda till kontrollregionen och på så sätt hindra att någon mRNA bildas eller genom att fragmentet sätter sig i kodningsregionen och på så sätt stoppar bildningen av mRNA för tidigt.

Den andra behandlingsmetoden är en form av genterapi för att stoppa Prp-produktionen innebär att man ger sig på mRNA:t Antingen kan man binda in ett genfragment på mRNA-strängen så att PrpC hindras att färdigbildas. Man kan också få ett enzym att klippa av mRNA:t vid inbindningen.

Ett annat sätt än genterapi kan vara att framställa ämnen som binder in till PrpC så att de ej kan ändra konformationen och flippa över till PrpSc, men då måste man veta hur 3D strukturen för Prp ser ut.

 

Posted in Biologi.


Ljudduschar med riktat ljud påverkar inom detaljhandeln och armén.

En teknik som kallas riktat ljud, eller ljudduschar och som kan användas både inom försvaret och detaljhandeln väntas revoultionera sättet att påverka genom hörseln.
Amerikanen Woody Norris är upphovsmakaren bakom en av de mest använda teknikerna för riktat ljud.

Inom detaljhandeln kan ljudduschar användas för att manipulera konsumenternas beteende genom att specifika ljud eller reklammeddelanden kan riktas mot en enskild kund.
Och tester på både Ica och Coop har visat att exponering för vissa ljud i ett visst sammanhang kan öka försäljningen avsevärt.
I ett fall placerades en riktad högtalare vid en hylla med läsk under en vecka, i fem olika butiker. Ljudet – en burk läsk som öppnades, isbitar som lades i ett glas och ljudet av dryck som hälls upp i glaset – gjorde att försäljningen av den aktuella läsken ökade med inte mindre än 60 procent i genomsnitt.

T.ex. kan den person som står vid läsken höra ljudet av en burk som öppnas och hur innehållet hälls upp i ett glas medans den som står ett steg åt sidan inte hör något alls. Och den som står vid mejeriavdelningen får kanske höra ljud från en bondgård medans de som står i kön vid kassan exponeras för rekammeddelanden medans kassören på sin plats inte hör något av dessa ljud.

Ljuddesignföretaget Lexter arbetar med denna typ av ljudduschar och tekniken innebär helt enkelt att en högtalare i taket riktar en ljudstråle nedåt.

Och att på ett sådant subtilt sätt påverka konsumenternas beteende är mer effektivt än att köra rena reklamslingor, menar Margareta Andersson.

Tekniken har funnits tillgänglig i flera år – museer som t.ex. Etnografiska och Fotografiska har till exempel jobbat med riktat ljud i samband med utställningar i flera år. Men nu sprider sig tekniken till andra användningsområden. Tekniken har också sedan tidigare använts av den amerikanska armén, till exempel för att lura fiender med ljud av trupprörelser.

Posted in Biologi, Fysik.


Telepati

Med telepati menas förmågan att få direkt mental kontakt med en annan person utan att  meddela sig med hjälp av ljud, koder, tecken eller andra fysiska signalformer.

Redan på 1800-talet började man studera fenomenet vetenskapligt, och  banbrytande arbeten på området utfördes av det engelska sällskapet för psykisk forskning, SPR, som bildades 1882. Beteckningen telepati (tankeöverföring på avstånd) fastslogs av  Frederic W.H. Myers.

Telepati betraktas dock allmänt som pseudovetenskap då de försök som gjorts inte klarat den vetenskapliga granskningen eller att resultaten orsakats av metodfel eller inte varit upprepbara av oberoende forskare. Eftersom fenomenet dock anses påvisas lättare  mellan vissa personer kan det anses vara av sådan art att det inte går att påvisa med traditionella naturvetenskapliga metoder på samma sätt som känslor eller kärlek inte går att påvisa med vetenskapliga metoder.

Ganzfeldexperimenten
Det mest kända försöken kring telapati är s.k. Ganzfeldexperiment. Ganzfeld kan översättas med “helt fält” eller “homogent fält” och syftar till att reducera det omgivande bruset genom  mild sensorisk deprivation. Ganzfeldexperimentens utformning bygger på hypotesen att telepatisignaler kan finnas där hela tiden men att de är är dolda för de flesta människor av bruset från alla våra medvetna tankar och sinnesintryck som vi upplever vid vårt normala medvetandetillstånd. Det skulle förklara varför spontana upplevelser av telepati tycks vara vanligt vid förändrade medvetandetillstånd så som när man drömmer, vid hypnotisering och meditation. Detta brus kan tänkas vara reducerat vid sådana tillstånd.

Brusreduktionen åstadkoms genom att försökspersonens ögon täcks med halva pingisbollar ,för att ta bort alla synintryck, samtidigt som han eller hon får ett par hörlurar där så kallat vitt brus kontinuerligt spelas upp, för att ta bort alla hörselintryck.  Personen får sedan sitta så mjukt och bekvämt som möjligt och slappna av. På en annan plats visas samtidigt en slumpmässigt vald bild eller filmsnutt för en person som agerar “sändare” och försökspersonen ombeds att genom telepati försöka uppfatta vad sändaren tittar på för något. Efter detta får mottagaren se fyra bilder/filmsnuttar och avgöra vilken som sändaren såg.

Experimenten bör vara utformade på ett sådant sätt att varken mottagaren, domarna eller försöksledarna vet vilken bild/film som visades för sändaren innan domarna är klara med sin bedömning.

Experimenten har dock kritiserats för att vara genomförda under dålig isolation mellan sändare och mottagare, att inte kopior av originalbilderna visat för mottagaren för att på sätt undvika att de visar spår av att ha hanterats. Att bilderna inte visats för mottagaren i slumpad ordning för att undvika problemet med att människor ogärna väljer det första alternativet samt för att även försök där mottagaren valt rätt bild i färre än de förväntade 25 procenten räknats som stöd för telepati, vilket förklarats med motvilja mot försöksledaren.

 

Utslag på EEG vid telepati
Modern utrustning för att mäta hjärnaktivitet har också ökat möjligheten att studera fenomenet.
Och dessa visar på att det kan uppstå betydande sammanträffanden mellan hjärnaktiviteten hos två åtskilda personer, när den ena försöker överföra tankar till den andre.
Psykologen Marios Kittenis och hans kolleger vid University of Edinburgh i Skottland har undersökt hjärnvågorna hos personer som försökt uppnå telepatisk kontakt.
Hjärnvågorna består av elektromagnetiska svängningar som uppstår som resultat av nervcellernas aktivitet i hjärnbarken. Svängningarna kan mätas av känsliga elektroder utanpå huvudet med en teknik som kallas EEG (elektroencefalografi). I Kittenis försök delades deltagarna in i par, där den ena personen fungerade som avsändare och den andra som mottagare. De båda försökspersonerna placerades i varsitt rum, så att de varken kunde se eller höra varandra.
I en kvart utsattes sedan avsändaren med ojämna mellanrum för ljusglimtar, medan både avsändarens och mottagarens hjärnvågor mättes. Det visade sig då att när avsändaren stimulerades, uppstod det också ökad aktivitet i syncentrum hos mottagaren som inte såg ljusglimtarna. Oddsen för att aktiviteten skulle uppstå av en slump är mindre än en på hundra. För att försäkra sig om resultatet satte forskarna fem nya försökspersoner i mottagarrummet och sade att det satt avsändare i det andra rummet där man återigen presenterade ljusblixtar. I verkligeheten var rummet tomt. och trots att ljusglimtarna presenterades som tidigare såg man ingen effekt på mottagarens hjärnvågor.

Flera liknande oberoende fysiologiska försök stödjer resultaten. De inkluderar bl.a. förutom undersökningar av hjärnaktiviteten även undersökningar av försökspersoners puls och hudens förmåga att leda elektricitet.

Telepatiska växter
Redan år 1873 skrev engelsmannen J. Burdon Sanderson en avhandling om elektrisk aktivitet i växters blad. 1968 offtentliggjorde lögndetektor-experten Clive Backster   några experiment som tyder på att växterna har någon form av kommunikativ förmåga, oberoende av fysisk överföring.

Han kopplade en polygraf till en växten filodendron i hopp om att kunna mäta förändringarna i den elektriska ytspänningen när växten sög upp vatten, men det blev inget utslag. Inte heller då han doppade ett av dess blad i varmt kaffe. Men när han kom på idén att bränna växten, visade apparaturen ett kraftigt utslag.

Senare såg han även att  växter reagerade  när levande räkor kokas i deras närhet. Växterna verkade också ha någon funktion för att spara dessa förnimmelser. I ett försök slet en person  itu en växt inför en artfrände. Efter det reagerade den överlevande växten med ett kraftigt utslag på polygrafen.

Andra experiment med telepatiska förmågor hos växter har utförts med s.k. GSR experiment som gjorts på södra Kaliforniens Universitet. GSR står för ”Galvanized Skin Response”  och mäter aktiviteten i hudens eller ytans porer hos växter eller djur. När man t.ex. vattnar en växt, eller spelar musik för den, reagerar  porerna vilket ger utslag på GSR. Man märkte snart att alla växter visade reaktioner även om det bara var en planta som blev vattnad. Man  flyttade  hälften av växterna till en annan byggnad. Sen lät man en person gå in till hälften av växterna och klippa sönder några av dem. Detta ledde till starka reaktioner hos alla växterna. Även de som var placerade i en annan byggnad.  När personen som klippt ner växterna i första byggnaden sedan gick in i den andra byggnaden så visade alla växter där inne kraftiga utslag på GSR igen fast de aldrig varit i närheten av personen förut.

 

Posted in Biologi.


Maker movement

Maker movement är en gräsrotsrörelse, som har likheter med biopunk-rörelsen som är orienterad mot alla former av D.I.Y (do-it-yourself) och D.I.W.O (do-it-with-others) ofta med inriktning mot mekanik och datorteknik. Maker movement genomsyras av viljan att praktiskt förstå hur saker funkar och en önskan att få saker och ting att funka bättre. Grundläggande är också den sociala gemenskapen där man delar med sig av sina alster, kunskap och erfarenhet med nyfikna och likasinnde på digitala och fysiska. Dessa platser kallas Makerspaces eller hackspaces och exempel på dessa är Instructables, Quirky och Etsy.

Vad som dock skiljer rörelsen från många andra digitala fenomen, är att det också skapats en modell för överskrida gränsen mellan globalt/lokalt och digitalt/analogt i form av framväxten av lokala klubbar, s.k. Makerspaces / Hackspaces eller Fab Labs där ‘makers’ kan dela kunskap, verktyg och utveckla idéer, ibland själv, ibland i tillsammans med likasinnande.
Dessa lokala klubbar ingår sedan i en större global gemenskap som innebär att man som ‘maker’ är välkommen att komma förbi Makerspaces i andra städer, exempelvis när man semestrar på annan ort.

Även Maker Faires har de senaste åren ordnats runtom världen alltifrån USA, Canada och Storbritannien till Ghana, Kenya och Egypten. På dessa tillställningar blandas generellt lite snack med mycket verkstad där teoretiska föreläsningar varvas med praktiska workshops.
Verktyg som makers gärna använder sig av är den avskalade minidatorn raspberry pie, 3D printers och den lättprogrammerade mikrokontrollerna Arduino.

Posted in Teknik.


Graphene flagship

EU har gett ett mångmiljardstöd till projektet Graphene Flagship som handlar om supermaterialet grafen och andra nanometertunna material.

Projektet beräknas få ca 9 miljarder kr och sysselsätta tusen forskare i tio år där mer än 100 universitet och företag från 17 länder är involverade.
Projektet koordineras av Jari Kinaret, professor i fysik och hans forskargrupp vid Chalmers. Och förutom från Chalmers så deltar Sverige med forskargrupper från, Umeå universitet, Karolinska institutet och Linköpings universitet.
Uppdraget är att genom samarbeten mellan universitet och spetsföretag inom området skapa tillämpningar så att supermaterialet grafen och liknande nanometertunna material kan användas i produkter som är tillgängliga för allmänheten och som väntas revolutionera ett flertal industrier.
Förutom forskningsresultaten väntas projekten bidra till att skapa ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen i Europa.

Grafen som består av ett enda lager av kolatomer är starkare än men ändå lätt och flexibelt och som transporterar elektroner tusen gånger snabbare än kisel. Grafen är genomskinligt, och därmed en kraftfull ledare som kan kombinera elektriska och optiska
Andre Geim och Konstantin Novoselov tilldelades 2010 års Nobelpris i fysik för sina banbrytande experiment på grafen, och båda är vetenskapliga rådgivare till, och forskare inom projektet.
Exempel på förväntade grafenbaserade produkter är ultrasnabb och flexibel elektronik såsom elektroniskt papper och böjbara smarta telefoner, lättare och mer energieffektiva flygplan samt avancerade batterier. På längre sikt förväntas grafen ge upphov till nya typer av datorer och revolutionerande medicinska tillämpningar såsom konstgjorda näthinnor.

Posted in Fysik.