metan, som ligger infrusen i havsbottnar norr om Sibirien, läcker nu upp till atmosfären, visar svenska och ryska forskare.
Havsbottnen utanför Sibirien har börjat släppa igenom den metangas som man tidigare trodde stoppades av ett ogenomträngligt skal av permafrost.
Tidigare trodde man att havsbotten låg under ett tätt lock av permafrost. Men nu har det visat sig att locket inte är tätt.
Det kanske låter märkligt med permafrost på havsbotten när havet inte är bottenfruset men de här bottnarna har legat uppe på land, som frusna torvmossar – med metanet i tryggt förvar. – På istiden. Sen, när isarna smälte och havsnivån steg, översvämmades markerna. Och började tina. Och sedan istiden har de långsamt hållit på att tina. Så den här upptiningen har pågått i 5000 – 10 000 år.
Nu har det gått tillräckligt långt för att frosten ska släppa taget om metanet.
Att sedan jorden blivit varmare, vilket har varit extra påtagligt i de de här nordliga områdena, har bidragit ytterligare till att tina upp bottnarna så att metanet slipper ut och hamnar i atmosfären. Och väl där förstärker det uppvärmningen eftersom metan är en kraftfull växthusgas.
Men några stora mängder metanutsläpp är det ännu inte frågan om. Trots att den mängd metan som kommer ut nu motsvarar vad man trodde kommer från alla världshaven sammanlagt, har den här mängden inte någon större betydelse för klimatet.
Det viktiga med den nya studien är istället att den visar att metan över huvud taget frigörs från havsbottnen. Effekterna avgörs av hur metanavgången utvecklas framöver.
Det som är klart är att metanutsläppen inte kommer att minska inom överskådlig tid. De kommer att öka. Men vi vet verkligen inte hur snabbt.
Lämna ett svar