Toxoplasma Gondii orsakar beteendeförändringar och psykiska sjukdomar

Uppåt en tredjedel av världens befolkning och en femtedel av alla svenskar är smittade av parasiten Toxoplasma Gondii. Det encelliga urdjuret Toxoplasma Gondii är en av världens mest framgångsrika parasiter. Den upplevs ofta som helt harmlös men som kan skada foster och människor med nedsatt immunförsvar. Men flera studier har visat att smittade människor löper en något ökad risk för vissa allvarliga sjukdomar, bl.a. schizofreni depressioner, tvångssyndrom, demens och Parkinsons sjukdom. Och även att råka ut för olyckor eller t.o.m. självmord.

Parasiten kan kapsla in sig i olika vävnader, inklusive hjärnan. För att komma igenom den så kallade blod- hjärnbarriären tränger paraisten först in i kroppens dendritceller, en typ av vita blodkroppar vars uppgift är att bekämpa inkräktare i kroppen och som vandrar genom vävnaderna med hjälp av långa utskott.

Parasiten tvingar dendriterna att tillverka signalämnet gaba. Följden blir att dendritcellerna bär med sig smittan in i hjärnan. Väl innanför blod-hjärnbarriären tränger smittan in i hjärnceller och tvingar dem att utsöndra gaba.
Gaba har en direkt koppling till ångest.
Både alkohol och ångestdämpande mediciner i form av bensodiazepiner påverkar hjärnans mottagare för gaba. Mycket talar alltså för att toxoplasma kan manipulera viktiga kemiska signaler i hjärnan.

Toxoplasma gondii finns hos allt från möss och fåglar till elefanter och valar. Alla varmblodiga djur verkar kunna bli infekterade. Men det är bara i kattdjurs tarm som parasiten kan föröka sig sexuellt. Från katten sprider sig smittan sedan med avföringen.

Mycket talar för att toxoplasma kan påverka hjärnans kemi, och därigenom beteendet. Hos människor är förändringarna relativt små. men hos råttor är den mer påtaglig. Smittade råttor förlorar sin nedärvda kattskräck och börjar i stället dras till lukten av katturin, vilket gör dem till ett lätt byte. På så vis ökar parasiten sina chanser att hamna i tarmen hos en katt och kan på så sätt sprida sig vidare.

Hos katter är smittan dock som regel harmlös. Parasiten bildar ägg i tunntarmen hos tamkatter, lodjur, tigrar, lejon och alla andra kattdjur. Därifrån sprids äggen med avföringen under några veckor. Äggen överlever i naturen under mer än ett år. Gnagare, fåglar betande djur och andra som kommer i kontakt med äggen blir sedan lätt smittade.

Parasiten gömmer sig annars inkapslad i mikroskopiska cystor utspridda i olika vävnader: Alltifrån i hjärnan och ögonen till hjärtat och andra muskler. Inkapslad i vävnaden är parasiten skyddad mot både antibiotika och attacker från immunsystemet.

I början av 1980-talet stod det klart att parasiten kan vakna ur dvalan. Många av de första offren för sjukdomen aids fick en mycket svår typ av inflammation i hjärnan. Orsaken visade sig vara att vilande toxoplasma börjar föröka sig när immunsystemet inte längre orkar hålla emot.

På senare år har det visat sig att parasiten är extra vanlig bland människor som drabbas av beteenderubbningar, psykiatriska sjukdomar och olyckor.

T.ex. har forskare i Danmark rapporterat att sannolikheten för att en kvinna kommer att försöka ta sitt liv är 50 procent högre om hon är smittad med toxoplasma än om hon inte är det. Slutsatsen bygger på data från över 45 000 danska kvinnor. En mindre studie av både män och kvinnor i Lund tyder på att risken kan vara ännu större.

Det var år 2000 som den brittiska parasitforskaren Joanne Webster och hennes medarbetare upptäckte att toxoplasma gör råttor mindre rädda för katter. Sedan dess har andra forskare bekräftat att parasiten minskar den nedärvda kattskräcken hos både råttor och möss.

Parasiten kan även vara farlig för mänskliga foster. Om en kvinna blir smittad av toxoplasma för första gången medan hon är gravid kan parasiten passera genom moderkakan och vidare in i fostret. Det är mycket ovanligt, men kan i värsta fall leda till att barnet får en hjärnskada. Därför råder Smittskyddsinstitutet gravida kvinnor att inte äta rått kött, och att undvika kattbajs och sandlådor där katter kan ha bajsat.

Risken för fosterskador gäller bara under smittans första fas. Då är parasiten aktiv, vilket också gör den känslig för flera typer av antibiotika. Med tiden kapslar parasiten in sig i cystor i olika vävnader och faller i dvala.

De flesta människor som blir smittade märker inte ett skvatt. Ett fåtal får övergående feber, muskelvärk och kanske lite svullnad i lymfkörtlarna under några veckor. Symtomen påminner om influensa. Men i det tysta sprider sig parasiten i kroppen. Och den kan till skillnad från de flesta andra smittämnen tränga in i hjärnan.

Den gör ytterst lite väsen av sig, och påverkar som regel inte livslängden. Genom att störa värddjuret så lite som möjligt ökar parasiten sina chanser att sprida sig vidare.

Toxoplasma verkar också påverkar män och kvinnor på olika sätt. Smittade män verkar bli mer inåtvända och misstänksamma. Kvinnor med toxoplasma blir tenderar att bli mer tillitsfulla och benägna att ta kontakt. Men smittan kan bara förklara några få procent av skillnaderna i personlighet.

Jaroslav Flegr som forskat kring parasiten misstänker att den gemensamma nämnaren är att infektionen orsakar ett slags kronisk stress, och att kvinnor och män hanterar den på lite olika sätt.

Att risken för olyckor bland de som smittats av parasiten ökar verkar bero på att den som är smittad får något långsammare reflexer. Förändringen är ytterst liten, men tillräckligt stor för att märkas i statistiken över trafikolyckor.
Jaroslav Flegr och hans medarbetare studerade en grupp Pragbor och kom fram till att de som bär på smittan löper minst två och en halv gånger större risk än andra att råka ut för en så svår trafikolycka att de hamnar på sjukhus.

En uppföljande undersökning av värnpliktiga chaufförer avslöjade en ännu större riskökning. Chaufförer med blodgruppen Rh negativ som hade antikroppar mot toxoplasma löpte hela sex gånger större risk än andra att råka ut för en olycka. Dessutom har flera forskargrupper hittat ett samband med självmord.

Toxoplasma ökar halten av dopamin i hjärnan hos möss.
Nervceller är påfallande lika hos vitt skilda arter, så det är mycket möjligt att effekten är densamma hos människor.
Den teorin stärks av att dagens mediciner mot schizofreni minskar effekten av just dopamin. Infekterade råttor som får schizofrenimedicin slutar också att dras till lukten av katturin.

Det finns ingen medicin som bekämpar parasisten när den väl har kapslat in sig i kroppens vävnader. Det pågår försök med att utveckla toxoplasmavaccin för både människor och katter.

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.