Telepati

Med telepati menas förmågan att få direkt mental kontakt med en annan person utan att  meddela sig med hjälp av ljud, koder, tecken eller andra fysiska signalformer.

Redan på 1800-talet började man studera fenomenet vetenskapligt, och  banbrytande arbeten på området utfördes av det engelska sällskapet för psykisk forskning, SPR, som bildades 1882. Beteckningen telepati (tankeöverföring på avstånd) fastslogs av  Frederic W.H. Myers.

Telepati betraktas dock allmänt som pseudovetenskap då de försök som gjorts inte klarat den vetenskapliga granskningen eller att resultaten orsakats av metodfel eller inte varit upprepbara av oberoende forskare. Eftersom fenomenet dock anses påvisas lättare  mellan vissa personer kan det anses vara av sådan art att det inte går att påvisa med traditionella naturvetenskapliga metoder på samma sätt som känslor eller kärlek inte går att påvisa med vetenskapliga metoder.

Ganzfeldexperimenten
Det mest kända försöken kring telapati är s.k. Ganzfeldexperiment. Ganzfeld kan översättas med “helt fält” eller “homogent fält” och syftar till att reducera det omgivande bruset genom  mild sensorisk deprivation. Ganzfeldexperimentens utformning bygger på hypotesen att telepatisignaler kan finnas där hela tiden men att de är är dolda för de flesta människor av bruset från alla våra medvetna tankar och sinnesintryck som vi upplever vid vårt normala medvetandetillstånd. Det skulle förklara varför spontana upplevelser av telepati tycks vara vanligt vid förändrade medvetandetillstånd så som när man drömmer, vid hypnotisering och meditation. Detta brus kan tänkas vara reducerat vid sådana tillstånd.

Brusreduktionen åstadkoms genom att försökspersonens ögon täcks med halva pingisbollar ,för att ta bort alla synintryck, samtidigt som han eller hon får ett par hörlurar där så kallat vitt brus kontinuerligt spelas upp, för att ta bort alla hörselintryck.  Personen får sedan sitta så mjukt och bekvämt som möjligt och slappna av. På en annan plats visas samtidigt en slumpmässigt vald bild eller filmsnutt för en person som agerar “sändare” och försökspersonen ombeds att genom telepati försöka uppfatta vad sändaren tittar på för något. Efter detta får mottagaren se fyra bilder/filmsnuttar och avgöra vilken som sändaren såg.

Experimenten bör vara utformade på ett sådant sätt att varken mottagaren, domarna eller försöksledarna vet vilken bild/film som visades för sändaren innan domarna är klara med sin bedömning.

Experimenten har dock kritiserats för att vara genomförda under dålig isolation mellan sändare och mottagare, att inte kopior av originalbilderna visat för mottagaren för att på sätt undvika att de visar spår av att ha hanterats. Att bilderna inte visats för mottagaren i slumpad ordning för att undvika problemet med att människor ogärna väljer det första alternativet samt för att även försök där mottagaren valt rätt bild i färre än de förväntade 25 procenten räknats som stöd för telepati, vilket förklarats med motvilja mot försöksledaren.

 

Utslag på EEG vid telepati
Modern utrustning för att mäta hjärnaktivitet har också ökat möjligheten att studera fenomenet.
Och dessa visar på att det kan uppstå betydande sammanträffanden mellan hjärnaktiviteten hos två åtskilda personer, när den ena försöker överföra tankar till den andre.
Psykologen Marios Kittenis och hans kolleger vid University of Edinburgh i Skottland har undersökt hjärnvågorna hos personer som försökt uppnå telepatisk kontakt.
Hjärnvågorna består av elektromagnetiska svängningar som uppstår som resultat av nervcellernas aktivitet i hjärnbarken. Svängningarna kan mätas av känsliga elektroder utanpå huvudet med en teknik som kallas EEG (elektroencefalografi). I Kittenis försök delades deltagarna in i par, där den ena personen fungerade som avsändare och den andra som mottagare. De båda försökspersonerna placerades i varsitt rum, så att de varken kunde se eller höra varandra.
I en kvart utsattes sedan avsändaren med ojämna mellanrum för ljusglimtar, medan både avsändarens och mottagarens hjärnvågor mättes. Det visade sig då att när avsändaren stimulerades, uppstod det också ökad aktivitet i syncentrum hos mottagaren som inte såg ljusglimtarna. Oddsen för att aktiviteten skulle uppstå av en slump är mindre än en på hundra. För att försäkra sig om resultatet satte forskarna fem nya försökspersoner i mottagarrummet och sade att det satt avsändare i det andra rummet där man återigen presenterade ljusblixtar. I verkligeheten var rummet tomt. och trots att ljusglimtarna presenterades som tidigare såg man ingen effekt på mottagarens hjärnvågor.

Flera liknande oberoende fysiologiska försök stödjer resultaten. De inkluderar bl.a. förutom undersökningar av hjärnaktiviteten även undersökningar av försökspersoners puls och hudens förmåga att leda elektricitet.

Telepatiska växter
Redan år 1873 skrev engelsmannen J. Burdon Sanderson en avhandling om elektrisk aktivitet i växters blad. 1968 offtentliggjorde lögndetektor-experten Clive Backster   några experiment som tyder på att växterna har någon form av kommunikativ förmåga, oberoende av fysisk överföring.

Han kopplade en polygraf till en växten filodendron i hopp om att kunna mäta förändringarna i den elektriska ytspänningen när växten sög upp vatten, men det blev inget utslag. Inte heller då han doppade ett av dess blad i varmt kaffe. Men när han kom på idén att bränna växten, visade apparaturen ett kraftigt utslag.

Senare såg han även att  växter reagerade  när levande räkor kokas i deras närhet. Växterna verkade också ha någon funktion för att spara dessa förnimmelser. I ett försök slet en person  itu en växt inför en artfrände. Efter det reagerade den överlevande växten med ett kraftigt utslag på polygrafen.

Andra experiment med telepatiska förmågor hos växter har utförts med s.k. GSR experiment som gjorts på södra Kaliforniens Universitet. GSR står för ”Galvanized Skin Response”  och mäter aktiviteten i hudens eller ytans porer hos växter eller djur. När man t.ex. vattnar en växt, eller spelar musik för den, reagerar  porerna vilket ger utslag på GSR. Man märkte snart att alla växter visade reaktioner även om det bara var en planta som blev vattnad. Man  flyttade  hälften av växterna till en annan byggnad. Sen lät man en person gå in till hälften av växterna och klippa sönder några av dem. Detta ledde till starka reaktioner hos alla växterna. Även de som var placerade i en annan byggnad.  När personen som klippt ner växterna i första byggnaden sedan gick in i den andra byggnaden så visade alla växter där inne kraftiga utslag på GSR igen fast de aldrig varit i närheten av personen förut.

 

Bli först med att kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.


*


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.