Sedan penicillinet upptäcktes 1928 av Alexander Flemming har sjukvården haft ett väl fungerande vapen mot nästan alla former av sjukdomsframkallande bakterier. Penicillin och andra typer av antibiotika verkar brett och angriper egenskaper och strukturer som många bakteriearter har gemensamt. I takt med en ökad användning har dock bakterierna utvecklat resistens mot olika antibiotika och fler och fler multiresistenta bakterier etableras.
Mot virus har man dock inte haft någon lika effektiv medicin. Då virus muterar mycket snabbt har det varit svårt att få fram verksamma långtidsverkande vapen mot de olika virussjukdomarna. Det har varit svårt att hitta ett hos virus gemensamt karaktärsdrag som samtidigt är så betydelsefullt att de inte kan ändra på det genom att mutera.
Ett genombrott i kampen mot virus kom 2011 då biologen Todd Rider ledde en grupp forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) publicerade en artikel om ett läkemedel som är verksamt mot i stort sett alla virusformer. Detta genom att man riktar in sig mot virusets arvsmaterial. Läkemedlet består av ett protein kallat DRACO ((”Double-stranded RNA (dsRNA) Activated Caspase Oligomerizer”) som utnyttjar att virus lagrar och utnyttjar sitt genetiska material på ett annat sätt än människor och djur. Människans gener ligger i kromosomerna som dubbelsträngat DNA, och när det skall avläsas översätts det till enkelsträngat RNA. Hos många virus består genomet av långa dubbelsträngade RNA-molekyler. Denna typ av arvsmaterial finns hos människor endast i form av korta fragment med en längd på omkring 23 baspar, medan de hos virus finns som molekyler som är flera tusen baspar långa. Antingen permanent eller som hos HIV och herpesvirus som ett mellansteg mellan virusets DNA och dess enkelsträngade RNA. De långa kedjorna av dubbelsträngat RNA är alltså ett unikt drag hos virus.
Kroppen har redan försvarsmekanismer i form av proteiner, vars ena del känner igen långa kedjor av dubbelsträngat RNA, medan den andra försöker gripa in i virusets livscykel genom att förhindra det att föröka sig eller genom att det utlöser en typ av alarm som aktiverar olika försvarsmekanismer. Men många virus har lärt sig överlista dessa försvarsmekanismer, så det Todd Riders forskargrupp gjorde var att söka ett vapen som kunde riktas mot den infekterade cellen, istället för mot det inträngade viruset, eftersom viruset måste utnyttja den infekterade cellens genom för att kunna föröka sig. Om cellen dör omedelbart efter att den blivit infekterad, kan virusets alltså inte föröka sig. För att initiera processen som tar död på en infekterad cell utnyttjas den kedja av reaktioner som cellen använder vid programmerad celldöd som sätter in när det är något fel på en cell.
DRACO-proteinet består således av vars ena halva känner igen dubbelsträngat RNA i en virusinfekterad cell och den andra med sådana egenskaper att proteinet kan sätta igång kedjan som leder till programerad celldöd. Försök har visat att DRACO både kan fårebygga en virusinfektion och bekämpa en redan etablerad sådan.
Lämna ett svar